Bild 1: Justin<3  Bild 2: Regn

"Det kommer att gå bra, Nesta. Jag vet att du inte vill vara här, men försök att ha roligt och göra det bästa av situationen." viskade hon.

"Vi är i alla fall väldigt glada att ha dig här hos oss." sa hon sedan högre och familjen instämde. En av döttrarna, alltså mina kusiner var lika gammal som mig. Katy. Hennes bror, Brad var två år äldre än oss och den andra systern, Nelly var ett år yngre än mig och Katy. Anne släppte min hand och istället kom Katy och tog min arm så att vi gick armkrok.

"Vi kommer att ha så roligt tror jag!" sa hon glatt och log mot mig.

"Kanske det.." sa jag, inte lika entusiantiskt. Vi gick upp för trappan som ledde till den stora ytterdörren. När Annes man, Roger hade öppnat slog en hemtrevlig doft emot mig och så många minnen svepte förbi inne i mitt huvud. Så mycket som jag hade upplevt i detta huset när jag var liten. Katy visade mig rummet där jag skulle sova. Det var samma rum som hon sov i, men det var väldigt stort så det blev inte trångt med två sängar därinne.

"Vill du följa med och ta en fika eller så?" Katy log.

"Jag vet inte riktigt, jag tror att jag vill gå ut lite själv. Bara tänka. Sorry" sa jag.

"Ingen fara, vi kan fika imorgon eller något" sa hon och log. Fast jag märkte att hon blev lite besviken, men jag orkade int bry mig för tillfället. Istället drog jag på mig en stor hoodie, då regnet smattrade mot takfönstret, för att sedan lämna rummet och gå nerför trappan och dra på mig mina slitna Converse. När jag kom ut drog jag ett djupt andetag av luften som luktade sommarregn. Jag drog på mig luvan och började gå in mot centrum.

Vi gick ut ifrån pizzerian där jag, Chaz, Ryan och Nolan hade ätit Hawaiipizza.

"Ååh, det regnar ju!", klagade Chaz.

"Äsch, suck it up och ta på dig luvan", sa jag och puttade honom lekfullt i sidan. Chaz puttade tillbaka och drog sedan på sig sin luva. Jag hade märkt inifrån att det regnade och hade därför redan på mig min luva. Vi började i rask takt dra oss hemåt. Alla gick och kollade ner i marken för att undvika regn i ansiktet. När vi rundade hörnet så gick jag plötsligt in i någon.

Helt plötsligt låg jag på marken. Jag hade gått in i någon.

"Oj, herregud, förlåt!" Jag tittade upp för att se vem som pratade och möttes av ett par hasselnötsbruna ögon som kollade oroligt på mig. Jag försökte resa mig upp men jag måste ha vrickat foten på något sätt för det gjorde så otroligt ont när jag stödde mig på den. Killen, som jag kände igen på något sätt hjälpte mig upp.

"Allvarligt, hur gick det?"

"Jag tror det gick bra." sa jag tyst.

"Jag tror det gick bra." sa hon. Tjejen som jag hade krockat med.

"Är det säkert? Asså, förlåt, jag såg dig inte."

"Men det är ingen fara" sa hon och försökte le, men hon såg mest ledsen ut. Hennes ögon såg liksom ut som om dom grät, fast utan tårar. Hennes vackra, grönblåa ögon.

"Vad heter du?" frågade jag

"Nesta. Nu måste jag gå, hejdå" sa hon, vände sig om och gick haltande.

"Men vänta! Behöver du hjälp?" ropade jag efter henne. Hon svarade inte. Hennes luva gled ner och avslöjade hennes långa, bruna hår. Hon satte fort på sig den och vände sig inte om en enda gång. Jag stod och kollade efter henne när Ryan drog i min arm.

"Bro, ska vi dra eller? Varför står vi kvar här liksom?"

"Mm.." Sa jag frånvarande. Jag var någon annanstans, jag tänkte på den är tjejen. Nesta. Rätt så ovanligt namn. Det va liksom något speciellt med henne. Hon blev inte helt utflippad när hon mötte mig. Inte alls starstruck. Det var ganska skönt, för det händer ju titt som tätt att tjej börjar gråta och sånt när dom ser mig. Men hon.. Hon brydde sig liksom inte. Jag tror jag fastnade lite för det. Det var då jag såg den. Hennes mobil som låg där på marken.  Jag tog upp den och sprang åt det hållet hon hade gått.

"Justin, vad håller du på med?!" skrek mina kompisar efter mig. Jag ignorerade dom och fortsatte springa tills jag kom till en korsning. Nesta syntes inte till någonstans så jag vände och gick sakta tillbaka till dom andra.

Jag vände och gick. Min luva åkte ner och jag drog snabbt upp den. Jag visste att jag hade varit väldigt avfärdande. Det märktes ju att killen verkligen var ledsen. Men jag brydde mig inte, var inte på humör. Men det var ändå något speciellt med honom. Hans ögon, man liksom drunknade i dom. Medans jag haltade fram tänkte jag att jag skulle skicka iväg ett sms till Lynnie och meddela att allt gått bra med resan och så. Jag kände i fickan där jag lagt min mobil innan jag gick ut förut. Den var inte där. Jag kände den där mini hjärtattacken man får när man inte hittar sin telefon. Jag kände desperat efter i andra fickan, men där låg den inte heller. Paniken spred sig. Plötsligt kom jag på att jag kanske tappat den när jag hade ramlat och började försöka springa tillbaka, men det gick lite si sådär mer tanke på min vrickade fot. Men när jag äntligen kommit fram till platsen där jag krockat med den där killen så syntes inte min mobil till någonstans. Jag letade jättelänge, måste ha sett sjukt ut. Men jag hittade den inte någonstans. Någon hade tagit den. Fan också!

"Letar du efter något?"

______________________________________________________________________________________________