Great! Ännu en dag framför mig med ca 4 timmars sömn. Och dessutom så var det snart sommorlov. Imorgon för att vara exakt. Sommarlov. Som jag alltid hade sett fram emot. Men inte i år. Nej, för i år så skulle jag inte vara hemma. Alls. På HELA sommarlovet. Bara tanken fick mig att aldrig vilja gå upp ur sängen. Jag la kudden över huvudet. Som om jag ville att den skulle stanna tiden åt mig. Kanske bara en liiiten stund..? Snäälla?

- Neeesta!!!! det var min mamma. Jaja, jag blev väl tvungen att gå upp.

- NEEEESTA!!!

- MEN JAG KOMMER, TA DET LUGNT!!! jag släpade mig up ur sängen och slog en titt i helfigursspegeln som var fastspikad på väggen. Jag kan ju lugnt säga att det inte var en vacker syn. Men ingen vaknar väl upp strålande vacker..? Väl nedanför trappan möttes jag av min mamma som såg på mig med bestämd blick. Jag ignorerade henne och gick för att leta reda på något mumsigt att äta till frukost. Jag ville bara slappna av och äta frukost i lugn och ro. Men nej, här skulle det diskuteras minsann.

- Jag gillar inte att du skriker åt mig, chica. Jag vill bara väl förstår du väl? sa mamma och såg på mig med frågande blick. Jag fnös. Jag menar, lite arg får man väl lov att vara på morgonen eller ?

- Mamma, jag vill inte prata om det nu. Okej? Förlåt då, men detta är ingen stor grej.

- Men jag vill att du slutar vara otrevlig. Jag gillar inte det. Och du kan inte skylla på pubertet, det köps inte av mig. Jag flinade åt henne och hon såg förvånad ut. Hon hade inte riktigt korrekt svenska. Hon var uppväxt i Spanien av sina fosterföräldrar eftersom att hennes föräldrar dog i en bilolycka. Men hon var från början ifrån Kanada. Och pappa. Men jag är född i Sverige. Mamma envisades ibland med att prata ehm.. Spenska..(Svenska och Spanska). Mamma reste sig trött från stolen och gick in i badrummet. Efter att jag hade slöat mig igenom frukost och alla morgonbestyr bar det av till skolan. Jag gick med tunga steg den korta biten till min bästa och enda kompis som bodde ungefär 5 minuter ifrån mig. Precis när jag skulle knacka på dörren öppnades den och Lynnie kom ut.

- Ååh, perfect timing!

- Mm... svarade jag dystert.

- Cheer up, would ya ? sa hon glatt och la sin arm över mina axlar. Japp, det var min kompis det. Lika glad som alltid, spelar ingen roll under vilka omständigheter, hon var alltid lika munter.

- Jaja, jag får väl försöka! sa jag och log.

- Så ska det låta! hon tog ett djupt andetag.

- Det kommer gå fort, Nesta det vet du, vi kommer inte vara ifrån varandra länge. sa hon i hopp om att jag skulle bli ännu gladare. Men jag hörde henne säga dom orden som länge vi länge hade låtit vara osagda, som vi liksom låtit sväva i luften sen jag fick reda på att det inte skulle bli en normal sommar. När jag hörde dom orden komma från hennes mun kände jag direkt en stor klump i magen. Åh, Lynnie, hur ska jag klara detta? Hon märkte nog att jag inte blev gladare.

- Chiiiiiiica, inte vara ledsen! Raaaaring, jag hjälpa dig i torrt och vått! Chiiiiiiiiica, Nesta, min flicka bonita, det ordnar sig. Hon härmade min mamma. Det var liksom hennes specialite. Fast inte på ett hånfullt sätt, mer motsatsen - mamma tyckte att Lynnie var fruktansvärt rolig med hennes imitationer. Vi fortsatte gå och klumpen i magen minskade allt efter som. Väl framme i skolan började det vanliga. Lektioner, lärare, ja, ni vet, skolan. Men jag gick som i dvala och bävade för morgondagen. När jag kom hem från skolan slängde jag mig på sängen och började störtgråta. Jag kunde inte hålla det inne längre nu. Jag grät och grät i flera timmar säkert. Men någonstans mellan snyftningarna måste jag ha somnat, för jag vaknade av att mamma satt vid min sida.

- Chica, du får inte var ledsen! Sommaren går fort över vet du. Kom ner och ät middag med resten av familjen nu. Jag gjorde som hon sa och följde med ner för trappan till köket där min pappa och min bror Marco satt och åt. Jag åt långsamt av den nu ljumna kycklinggrytan med ris. Sedan gick jag upp och somnade direkt.

Dagen därpå fick jag bråttom. Jag försov mig och fick slänga i mig frukosten. Det var nästan så att jag glömde att det var skolavslutning idag. Jag gled smidigt i min klänning som med omsorg hade valts för flera månader sedan. Sen gick jag och sminkade mig. Jag tog på mig mina nya klackskor och gick ut ur dörren. Lynnie hade redan gått, hon smsade mig innan. Hela skolan var ute på skolgården och sjöng Den Blomstertid. Det stack till i magen. Nu var dagen här. Dagen där jag ger mig av till ett land som jag inte besökt på kanske 10 år. Alltså var jag ungefär 6 år då. När jag och  Lynnie hade, med vetenskapen om vad som väntade, kämpat oss igenom dom 2 timmarna av sånger och tal så stod vi båda vid mitt hus. Vi stod helt tysta. Ingen visste vem som skulle ta första steget. Till ett hejdå. Det kanske låter jättelöjligt. Att bli så ledsen för att man inte får spendera sommaren hemma. Där man vill vara. Men jag kan inte riktigt beskriva det.  Jag har inga andra kompisar. Jag känner ingen annan. Jag är rädd att öppna upp mig för folk liksom. Men med Lynnie kan jag i vanliga fall, när jag inte är ledsen, liksom bara vara mig själv. Bara Nesta som jag egentligen är och vill vara - sprallig, glad, positiv, spontan, ja, och annat. Men nu skulle jag åka ifrån henne. Jag slog armarna om Lynnie och hon besvarade kramen hårt.

- Du vet att jag älskar dig va ? sa hon och la huvudet på sne.

- Klart jag vet. Och du vet att jag älskar dig ditt knasiga barn. sa jag till svar. Men jag måste gå nu, Lynnie. sa jag och sneglade på klockan. Planet skulle gå om en och en halv timma.

- Jag vet..

- Hejd.. mer hann jag inte säga innan Lynnie hyssjade åt mig.

- Nej! Säg det inte, för vi kommer att ses igen, Nesta. Jag pussade henne på kinden och gick därifrån. Jag kunde inte stanna längre. I bilen på väg till flygplatsen bröt jag ihop totalt. Det gick inte att nå fram till mig. Jag var inte närvarande, jag bara följde med i vad som hände. Helt plötsligt var jag vid gaten och skulle säga hejdå till min familj.

- Ha det nu jätteroligt! sa pappa jag la handen på min kind.

- Mm...

Sedan kramade jag om alla. Detta var inte lika ledsamt med tanke på att dom skulle komma dit sedan. Till Kanada alltså. Jag skulle spendera sommaren hos min Moster och hennes familj. Och vara på något slags läger. Eller någon sommarskola kanske det var... Jag kommer inte ihåg för jag lyssnade ärligt talat inte så noga. På planet sov jag mig igenom hela resan. Och på flygplatsen möttes jag av kramar och pussar från min moster, hennes man, deras två döttrar och deras son. Sedan hoppade vi alla in i deras gigantiska bil. Jag satt och lutade huvudet mot rutan med hörlurar i öronen. Ville inte prata. Jag hade liksom hört allt förut. Att jag hade växt sen sist - Ja! Bara logiskt. Om skolan går bra - Jodå, det rullar på. Och allt annat. Jag lyssnade på Hope There's Someone med Antony and The Johnsons för den är så sorglig. Efter ett tag såg jag skylten som var så

främmande men samtidigt så välbekant. "Welcome To Stratford, Ontario!".